Så har vi satt vår sista potatis. Kanske inte för alltid. Men för i år.

Det är alltid med viss lättnad vi får ner alla förgrodda knölar i marken. Vi vill sätta dem så fort som möjligt på våren så vi kan få fin nypotatis till midsommar och gärna ett par veckor innan. Väder och annan sysselsättning sätter dock ofta käppar i hjulen.

Tre generationer

Det är lite av tradition att jag, Olof, gör detta med far, Staffan, och på sistone med viss hjälp av barn/barnbarn, Sven. Staffan kör traktorn (han påstår att han kör rakast) och jag axlar ansvaret att lägga potatisarna i de små skålarna som på potatissättarmaskinen går som på ett löpande band ner i jorden. Egentligen ska man vara två personer på maskinen men i brist på kompetent arbetskraft så brukar jag göra arbetet ämnat för två. Jag lägger en bräda över maskinens två stolar och hanterar sedan potatis för glatta livet. Det brukar gå bra så länge Staffan inte gasar för mycket. Ibland gör han det och jag får vråla (han är hörselskadad efter för mycket traktorkörning) att han måste sakta ner.

Olof och Staffan får lite avlastning av Sven.

Piskande vind

Ikväll satte vi drygt 500 kg potatis. Det är lite mer än vi brukar sätta. Mestadels färskpotatis, men också en del höstpotatis. På fyra timmar så var arbetet över. Då sved ögonen av jord som kraftig Vellingevind piskat upp och ryggen led av en arbetsställning som får direkt underkänt i ergonomi. Men klara blev vi, innan mörkret tog över denna tidiga aprilkväll 2019.